Ut på tur, aldri sur!

Imorgon ska jag och Sanna bestiga Lisbethnuten . Jag förbereder mig som inför Mount Everest. Ska vi packa matsäck? säger jag. Nej, säger Sanna. Det tar bara tre kvart ena hållet liksom, men man vet aldrig vad som kan hända – kanske går vi vilse! Mest är jag orolig för att jag ska bli gnällig och tycka att det är jobbigt, för jag är liksom inte trekking-typen. Men det är ju sånt man gör i det här landet och fyra och en halv miljon norrmän kan ju inte ha fel, eller?  (Det finns en receptionist på jobbet som säger att han gick på tur med sin mamma och BAR henne på sina axlar i en kilometer, han visade ett foto där mamman mycket riktigt satt på hans axlar.) Kanske gör jag det för att jag  i hemlighet hoppas på att få någon sorts zen-buddhistisk insikt däruppe på toppen.

Vi har så mycket tid, och vi anstränger oss till det yttersta för att uppfinna aktiviteter att fylla tiden med; simma (simhallen har sommarstängt) laga mat, sitta i köksfönstret och titta ut, läsa, prata om hurdetärattjobbapåhotellinorge, gå och handla något, gå till forsen, survivoryoga och från och med nu, gå på gymmet!

Idag var det sååå långtråkigt (hur kan en eftermiddag tyckas så ändlös?) så jag gick och motionscyklade i trimrommet! Det var också ganska tråkigt att stirra in i en vägg och trampa runt runt och dessutom tvångsmatas med Rammstein och annan testosterontinn musik. Sanna ska följa med i fortsättningen och med hennes anatomi-skills ska vi jobba igenom muskel för muskel, kroppsdel för kroppsdel. Sanna kommer in på mitt rum och säger att vi ska skräddarsy ett träningsprogram som passar vårt arbetsrörelsemönster. Hon drar med en osynlig mopp och mumlar några anatomitermer, sedan går hon in till sig.

Nu är det bäst jag går och sover så jag vaknar fylld av energi till morgondagens strapatser!

tyska drömmar.

Imorgon händer två stora saker, ett, min nya kamera kommer levereras av ett sådant där paketbud som kommer springa uppför alla åtta trapporna bara för att få min krumelur på sitt pappur, beräknad ankomst 12.00. Två: jag börjar tyskskolan igen.

Jag tog nämligen en veckas uppehåll för att fundera lite. Problemet med tyskspråket är att det i mina öron inte är särskilt vackert, och det är inte heller så att jag kan se hur det kommer vara särskilt användbart i framtiden, vilket är dåligt för studiemotivationen.

Fast efter en veckas grönslös frihet började jag sakna den lilla inramning skolan trots allt gav mitt annars så kravlösa lebend, en månad till av det här och förfallet skulle vara totalt. Och så påminde den här bilden om att till och med tysklektionerna kan bjuda på en smula subtil poesi. Här skriven i sex olika handstilar, tillhörande personer med sex olika nationaliteter (vilket nästan gör det till konst).

Historien/dikten handlar om stackars Bernd som på natten drömmer om en vild bäck och om hur både väggar och golv i sovkammaren täcks av vatten, sedan vaknar han upp blöt och det visar sig… Ja, det får man visst inte veta.

när man inte passar in.

att vara rätt katt
men på fel plats
det är svårt att vara levande
i en värld av plast

alla andra tittar snett

Babel

Jag studerar numera flitigt  i tyskaskolan. Min lärare heter Stefano och han envisas med att bara prata tyska, ännu värre är att han envisas med att vi elever också bara ska prata tyska. Så jag ställer frågar som jag inte kan formulera och som han inte kan förstå. Schade, som Stefano säger, Schaaaaaaaaaaaaaaaaade…

Denna härliga språkförvirring. Hemma i wg:et pratar jag engelska med tyskarna och tyska med franskan (eftersom hon inte pratar så bra engelska och jag ingen franska alls) jag  stakar mig fram på dålig tyska och hon pratar av någon anledning tillbaka på knagglig engelska.

Men det är ju så roligt med språk! som min lilla mormor brukar säga.

Av tyskaskolans undervisningsmaterial och lite postmodernistisk rysk poesi har jag i alla fall inspirerats till några poetiska alster:

Dikt 1

I köket står en tjock man.

Denna tjocka mannen pratar med en liten flicka.

Den lilla flickan leker med en stor hund.

Den stora hunden ser en svart katt.

Den svarta katten älskar en grå mus.

Den grå musen älskar med den tjocka mannen.

Dikt 2

Jag tror, att tjuven var en liten fet man?

Tror du, att det var en stor fet man?

Han tror, att det var en stor liten fet man.

Hon tror, att den stora lilla feta mannen hade ett ansikte och en misstänksam näsa.

Det var en man med problemfyllda kindben och avslöjande armbågar, tror vi.

Tror ni, att det är en stor liten fet man med avundsjukt ansikte och falska knän?

Dem tror, att det var en svekfull, tvivelaktig, förljugen, avundsjuk och misstänksam

stor liten fet man.

Freitag

Så nu är man i Berlin då äntligen. Har kastat mig rakt ut i bostadsletandet och tycker att det har gått ganska bra.

Var och kollade på ett rum i Kreuzberg (the original Kreuzberg som jag blev upplyst om). Lägenhetens invånade var en välansad hipp jurudikstudent med indiska rötter och en lustig Italienare med vackra ögon. Intervjun gick ungefär till så att italienaren frågade mig en fråga och jurudikkillen svarade.

Italienaren: Why did you come to Berlin?

Jag: Well I guess cause I, like everyboy else, like the creative atmosphere of th…

Jurudikstudenten avbryter: Actually it´s a shit city, I don´t even like it, as soon as I finish my studies Im out of here…

Eller: So what did you do before you came to Berlin?

I studied Russian literatu…

Jurudikkillen: So do you speak Russian?

No, I just read the books in Swedish, it´s just a…

What, you don´t read them in Russian, you HAVE TO learn the language. Even me and Umberto speaks a bit Russian. (Jag bara “wow really…”.) I mean there are only good translations to French anyway, cause a lot of the Russian writers spoke and wrote in French.

Well I´d actually really like to learn Russian, I think it´s a…

…and you can´t have any good translations in Sweden, cause you just read everything in the original language, I mean you don´t even dub movies…

Italienaren igen: Where in Sweden are you from?

Jag: Im from the south of Sweden but I live in Stockholm since a couple of yea…

Jurudikstudenten: You know in Stockholm (alltså riktat till sin italienska vän) they have this two areas called Sodermaulm and Ostermaulm, and when of them is really hipp while the other one is more upperclass, just like here with Kreuzberg, well not as much as, they only have like two streets with shops and… und so weiter und so weiter.

Ja, jag fick en ganska bra bild av vilka dem var men jag vet inte om dem kan säga detsamma, åh fast jag pladdrade nog på lite ändå, sån är man ju bara. Men jag avbryter INTE, i alla fall inte människor som jag inte känner.

Måste säga att det stiger en desillusionerad Stockholmare till huvudet att leta lägenhet i en stad som Berlin. Allt är billigt (det mesta ligger mellan 240-290 euro/mån) centralt, liksom på riktigt centralt och inte särskilt svårt att hitta något i Neukölln/Kreuzbergområdet (Berlins motsvarighet till Söder i Stockholm). De flesta lägenheterna är altbaum, alltså gamla byggnader, med stora fönster…  högt till tak… och blanka trädgolv… jag börjar nästan dregla bara jag tänker på det.